fanatismenlever

Det svarta fåret har börjat sin hårda klättring till ära och berömmelse. Är verkligen det svarta fåret rätt benämning? Jag tvekar från och till. Jag menar jag har inte setts som ett svart får i min familj ända ifrån början.

När jag var liten var det en sann glädje för min far att se mina gröna ögon öppna ett stort paket med ex en Ralph Lauren pyjamas på julafton. Han har berättat nu efteråt att det var absolut roligast att ge julklappar till just mig. Jag såg så otroligt lycklig ut när jag dorg upp silkespappret och fann min skatt. Det glittrade i mina ögon och mitt söta pojkansikte sken upp som en sol. Snart satt jag i min fars knä och spann som en katt.

Men tiderna förändrades. Jag började i  skolan, och hade tidigt svårt med att lära mig läsa. Min lillebror lärde sig redan vid 4 årsålder så när jag var sju så kunde han läsa medan jag inte kunde så. Redan här såg jag omedvetet en åsidosättning utav mig, även om jag inte riktigt uppmärksammade det på den tiden.

Men det började med att min far ofta glömde att säga god natt till mig, istället kunde jag genom den tunna dörr som skilde mig och min Jakobs rum höra hur far satt och berättade sagor för honom. Jag kände iofs under denna period att jag höll på att bli stor och inte behövde sagorna, men ofta gick min far in hos storasyster och storebror också men lämnade mig ensam i mitt rum.

Tiden i lågstadiet var väldigt speciell. Jag var inte speciellt bortskämd men störde mig extremt mycket på barnen i min omgivning.  Det var allt ifrån fetton till tjejer som skrek för mycket. Egentligen gick jag till skolan med hög ambitionsnivå men det hela mattades när jag aldrig lärde mig läsa. Jag givk in i en roll(något jag är grym på, jag besitter skådespelar talanger) och rollen gestaltade den där bortskämda onda överklasspojken som jag faktiskt trots allt inte var.

Jag blev mobbaren nr 1 i klassen. Band fast tjejer vid träd, petade på dem. Band fast killar som sagt något elakt till mig vid träd, spottade på dem. Jag hade mitt gäng efter mig. Jag var ledaren, en av de bästa på fotboll till exempel. Men det där med fotboll är inget som uppskattas överdrivet mycket i överklassen. Visst både jag och min far är öisare av hög nivå. Men det är skillnad på att utöva det själv än att sitta och njuta i VIP-lougen med ett glas vin och tapas.

Jag valde till och med en annan väg när det gällde Örgryte IS. Jag ville inte sitta i den tråkiga VIP-lougen. Jag ville vara i rörelse och stå i klacken.

Jag ville inte vara den där överdrivet väluppfostrade tråk-ungen. Trots att jag älskade mina pullovers i kashmir och sken upp som en sol när jag mottog dem, var jag inte skärslit rädd om dem eller om något annat heller. Jag kom hem med ler fläckar och hål på armbågarna. Jag hamnade i slagsmål och hade ofta skrubbsår i ansiktet. Jag blev mer och mer det svarta fåret. Och hur mer jag blev åsidosatt utav min far och familj, ju mer svartaktig blev jag. Jag ville få bekräftelse men fick det sällan. Istället skadade jag mig själv för att få min familj att se mig. Samtidigt utnyttjade Jakob mina svagheter för att bli ängeln i familjen. Han jämförde ofta sig själv med mig, och sa när han skulle börja i 6;an:

-     "haha när jag går i åttan skall jag ha 80 % MVG, du kan ju vara glad om du går ut
med 30 %, när jag går ut nian skall jag ha 100 %. Du kan glömma SAM!"

Jag slog den skiten. Men inte blev det bättre för det. Nadja (familjens hushållerska) som ifrån början var anställd för att torka Jakobs rumpa, för att sedan bli en städerska på heltid. Fick åter igen förnyade arbetsuppgifter. Ofta gick dem ut på att hjälpa mig plugga, hålla koll på mig, beslagta min sprit(som jag ofta snodde hemma, eller köpte på ICA 3,5)

Åren gick och jag började på Göteborgs högre SAM skola. Mitt livs bästa period tog sin början. Men det är en annan historia.