fanatismenlever

Julen är här. Skall så vara iaf. Jag har för första gången i mitt 20 åriga liv ingenstans att fira den. Har aldrig föreställt hur det skulle kännas. Men nu vet jag. Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam. Aldrig någonsin.

Det spelar ingen roll hur många julbord jag skall gå på innan den 24;e bara ikväll väntar tre stycken, och jag hinner knappt sätta i mig ett ägg per place för att hinna med alla. Antagligen skall jag se vilket av de tre ställena som erbjuder bäst mat samt chics för att efter tre besök komma tillbaka till det bästa

"var har du varit?"

"Tja du vet jag åt lite för mycket ägg... hmm"

Eller om det typ är Doria eller Karl som frågar "tog en näsa på toan vad fan tror du?"

Men den 24;e har jag verkligen inget att göra. Spelar ingen roll att Fadhi har fått för sig att gå ut med sina kusiner. Killen är ju muslin så han firar inte på det rätta viset. Jag kan inte med att supa mig full på något sunkigt blatte place den 24;e.

Varje jul sen jag var liten pojke och pappa fick fart på sitt företag har vi åkt till New York. Nu blir det inget med det för min del, syrrans pojkvän tog min plats.

Jag har inte varit speciellt åsidosatt av min familj bara så att de varit lite extra bestämda gentemot mig. Nu däremot är det extremt obarmhärtiga. Det är hårt och det svider i hela mitt hjärta.