fanatismenlever

Så var det då dags för middag igår. Jag tog på mig ett par jeans, sneakers och nån ful college tröja ifrån Paul Smith. Märkte direkt när mor öppnade dörren i Örgryte att detta inte accepterades, jag trodde iofs att trots att när jag lämnat hemmet så skulle en del av den lätta friheten man hade som barn kunnat finnas kvar för mitt utnyttjade(ni vet någon gång ibland slapp man ha pullovern till skjortan och kunde bara köra med uppkavlad skjorta som liten), men ack så fel jag hade. Min mor gav mig en blick med nästintill avsky, hon kramade mig ytterst stelt och påpekade att jag luktade öl. Jag försvarade mig så gått jag kunde det var trots allt nästan 12 timmar sen jag svalde den 5;e bärsen med Fadhi.

Vid måltiden som jag delade med min mor min far, min lillebror, storebror och även min syster som kommit hem ifrån USA (studerar där) gick de första minuterna åt att diskutera mitt skägg och huruvida det var Dorian(italienare) eller Fadhi(arab) som hade inspirerat mig till denna "oacceptabla" look. Jag blev alldeles nertryckt (inte något som händer ofta precis) och kunde omöjligt värja mig ifrån min familjs argument, framförallt min hårde far som såg ner på mig med ren avsky. Mina syskon gav inte heller mig det minsta stöd. Framförallt min lillebror Jakob var en liten jäkel på hög nivå, och skröt hela tiden om sina betyg och att han hade sparat ihop till en egen lägenhet i Chamonix där han skulle börja jobba på nån krog efter trean. Pappa var stolt över Jakob och använde han som exempel för att visa hur värdelös och lat jag var. Det enda snällhet han uppträdde med var att jag egentligen kunde så mycket bättre, men att familjen skämt bort mig för mycket och att jag var en lat jävel.

Pappa förklarade att jag inte skulle få behålla Nadja längre och i fortsättningen skall få sköta allt hushållsarbete själv. Inte heller hyran till 4;an på Avenyn tänker päronen betala.

Efter huvudrätten klarade jag inte mer. Det brast inom mig, jag kände mig verkligen så äcklig och värdelös som min familj framställde mig som. Jag gick på toan och lade upp en lång lina vitt snö. Hade inget rör så jag fick dra utan. Det gick rätt fint men fick torka bort en del vitt ifrån nosen dock.

Kände ruset komma, log åt mig själv framför spegeln, snygg är jag iaf tänkte jag och gick ut.

Frågade om påfyllning med vin, min familj igronerade mig. Fick sträcka mig över maten och hälla upp själv. Jag darrade av ruset samt allmän förnedring så att jag tillslut lyckades tappa hela flaskan.

Min far bröt ut i ett hånskratt. Visst han brukar vara hård men så här hemsk har han aldrig varit. Jag fick torka upp allt medan min familj satt som en stor flock högstadieelever och trackade mig.

Men sakta bytte min ångest skepnad ifrån sorg och värdelöst självförtroende till ilska och aggressivitet. Mina argument till att få behålla Nadja blev starkare och tillslut skrek jag nästan åt min far. Och värre blev det, jag viftade med armarna och kallad min far för idiot etc. Tillslut brast det för även honom.

"min son nu har du gått för långt, du har vält ut diverse ting, hånat mig, och skämt ut mig på ditt jobb. Behandlat Najda som en slav, samt kommit hit som en uteliggare när din mor ansträngt sig med god mat. Det här håller inte. Jag har sparat det bästa(läsa värsta till sist) Göran tycker du är värdelös precis som jag, det har kommit fram att du har haft sex med två damer på jobbet, samt raggat och tafsat på ytterliggare tre!"

Min övriga familj verkade omedvetna om just detta, Chocken hos min mor var enorm, Jakob skrattade men storebror och syster verkade mest allvarliga och upprörda.

Det brast för mig en sista gång, kokainet tog ut sin rätt(jag har bara haft sex med en på jobbet, samt aldrig raggat på någon) Jag kastade mitt vinglas mot min far. Ryckte tag i duken så att fler glas och flaskor välte, reste mig snabbt upp medan min far och mor bölade och störtade ut ur rummet, till hallen slängde på mig skorna och sparkade till en paraplyhåller, sprang ut i vintermörkret.

HELVETE!