fanatismenlever

Fy fan för ÖIS styrelse och ledning!

Ni har dragit våran klubb i skiten länge nog, redan i våras borde ni dragit åt pipsvängen efter utalanden som "Vi skall upp inom tre år, då blir det lättare att gå upp!"
"vi skall satsa på scouting"
Vad fan hände med den scoutingen, vilka bra/vettiga värvningar har vi gjort iår?

Hur kunde ni med att gå in med den skitinställningen?

Hur kunde ni med att anställa Janne Carlsson som huvudtränare?

Hur kunde ni med att åka på supar-semester upprepande tillfällen till Brazilien för att sedan komma hem med någon fjunig bakgårdspojk som knappt kunde stå på två ben?

Hur kunde ni med att sätta upp ett stort järnstaket ala Berlinmuren med vassa kanter mitt framför era trognaste supportrar utan att ens informera dessa inför matchen?

Hur kunde ni tillslut med att över huvud taget diskutera en sammanslagning med våra två största konkurenter?

Och sedan försvara det med att ni måste göra allt för ÖIS bästa? Vad, ÖIS bästa är det att döda klubben?

Hur kunde ni sedan efter matchen mot Häcken ge upp allt? Vi låg 6 poäng efter och hade legat 3 poäng efter om vi hade vunnit våra två efterföljande matcher, sån typisk looser-mentalitet! Som med tiden fått vårat största hopp Ken Fagerberg att tröttna på klubben.

Ni är en skam för Örgryte IS och våra supportrar, likaså fegisarna i Baldeshage som sviker sina medlemmar i och med att vissa upp ett falkst stöd för ledningen.

Ställ era platser till förfogande åt människor som vill något med klubben ÖRGRYTE IS, och inte drömmer om något europeiskt storlag, stick till Köptenhamn hela bunten!

För ett friskt Örgryte IS! Släpp lös engagemanget och rädda klubben, bli medlem gör allt för att ÖIS skall höras och synas. Avsätt ledningen i December och var med och bygg en stark klubb som MED Ken Fagerberg kvar i truppen skall nå allsvenskan 2009!

"Opinionsmakare och Lögnförmedlare

2007-09-10

Ett opinionspopulistiskt debattinlägg publicerades i lördags på DN debatt. Inlägget, som signerades av Beatrice Ask (Justitieminister) och Lena Adelsohn Liljeroth (Idrottsminister) publicerades samma dag som EM-kvalmatchen mellan Sverige och Danmark spelades på Råsunda. Givetvis drog dessa två proffspolitiker referenser till det förra mötet mellan de två lagen på Parken i Köpenhamn, då en smått berusad dansk gjorde sitt eget försök till att möblera om ansiktet på den domare som i slutminuterna tilldömt Sverige en straff. Det är dock inte denna specifika händelse som de två ministrarna tar upp, utan det i media så omtalade och diffusa "idrottsrelaterade våldet".

Ask och Liljeroth definierar inte detta problem utförligare, utan litar blint på att läsaren ska ha en egen insyn, insikt och förståelse gällandes ett fenomen som minskat i omfattning i takt med att det allämna idrottsintresset ökat det senaste decenniet. Den absoluta majoriteten av den svenska idrottsintresserade publiken har aldrig varit i närheten av våld i samband med idrottsevenemang, något som både polis, supportrar och politiker är fullt nöjda med. Alla parter är intresserade av att oskyldiga åskådare nöjda går hem efter ett idrottsevenemang, utan att bli fysiskt inblandade i slagsmål under en fotbollsmatch. Den stora skillnaden mellan parterna verkar dock vara att det endast är vi supportrar som vågar erkänna att sådan är verkligheten idag.

Något som ständigt återkommer i den här typen av massmediala utspel är det påstådda faktumet att det faktiska våldet skrämmer bort medelsvensson från arenorna. Ask och Liljeroth målar upp detta scenario med orden "att intresserade åskådare, barnfamiljer och andra drar sig för att besöka idrottsevenemang av rädsla för att hamna mellan rivaliserande och våldsamma supporterskaror är ett hot mot idrotten som folkrörelse". Något belägg eller förtydligande för detta påstående förekommer inte. Däremot presenterar de båda ministrarna en rad förslag för att förbättra dagens situation, på ett sätt som enligt dem ska få den svenska supporterscenen att likna den i Storbritannien, där man "i hög grad har lyckats motverka problemen". Dessa förslag går i stort ut på;

· Att det i framtiden inte längre endast är klubbarna som ansöker om avstängningsbeslut för enskilda individer hos åklagare. Ask och Liljeroth vill att polismyndigheten utan inblandning av klubbrepresentanter ska kunna fatta beslut om tillträdesförbud på samtliga svenska arenor för personer som omhändertagits vid "ordningsstörningar". Den främsta lösningen mot fotbollsrelaterat våld skulle alltså vara att koppla bort klubbarna i beslutsfattandet kring vilka som ska få besöka klubbens arrangemang. Att, som i b.la. Hammarbys och Djurgårdens fall, arbeta preventivt och kommunikativt för att motverka ordningsstörare är inte intressant för de båda politikerna.

· Man vill kraftigt skärpa straffen för olaga intrång i samband med pågående idrottsarrangemang. Att hoppa över ett staket och in på en gräsmatta ska alltså i lagens mening liknas med misshandel, rån och sexuella övergrepp.

Dessa åtgärder ska utföras samtidigt som klubbarna uppmanas att öka antalet avstängda supportrar, förhöja kontrollen av individer i samband med arenan, samt driva civilrättsliga mål mot supportrar som orsakat klubben ekonomisk skada. Här gör man återigen en koppling till den danske planstormare som nu är inblandad i en process mot arenan Parkens ägare, en process som "klubbar och förbund i Sverige noga bör följa och undersöka om det är en framkomlig väg även i vårt land". Ministrarna fortsätter med att poängtera att det vore önskvärt att fler fotbollsklubbar skulle följa hockeyns goda exempel och investera i nya, moderna arenor. Vad dessa arenor betytt för utvecklingen av hockeyns supporterscen är inget de båda reflekterar över.

Ask och Liljeroth begår två generalfel när det gäller författandet av artikeln på Sveriges mest bevakade tidningssidor. För det första målar man upp ett scenario som inte har någon verklighetsförankring. Att man väljer att publicera en sån här artikel är svårt att tolka på något annat sätt än att man vill vinna enkla poäng hos väljare vars främsta referens på idrottsrelaterat våld är Simon Bank. Att man samtidigt framhåller argumentet att man gör detta för att den genomsnittliga svensken skulle vara rädd att besöka idrottsarrangemang på grund av huliganismen är närmast ironiskt. Det är medias skräckartiklar, ivrigt påhejade av det styrande etablissemanget som, om de får fortsätta i samma takt, kommer att skrämma bort publiken från de svenska arenorna.

Fel nummer två är att tro att man kan komma till rätta med problemet med våld runt idrottsarenor genom att öka straffsatser, anställa fler poliser, och utestänga mängder av supportrar från ståplats. Givetvis kommer våldet på arenorna försvinna om man stänger, bygger och slår bort supportrarna. Men att tro att detta är den slutliga lösningen, och hoppas att våldet då inte kommer att accelerera och förflyttas ut på gatorna tillsammans med supportrarna, är naivt. Att tro att det går att lagstifta bort fotbollssupportrar, samt de negativa sidor som följer med dessa, utan att samtidigt förlora en alltför stor del av idrottens själ, är dödsdömt."